Nog nu!

Jag träffade min bror i helgen, vi var tillsammans i Göteborg för att avnjuta lördagskvällens Metallicaspelning på Ullevi (fantastisk konsert, men det hör inte hit). I mångt och mycket har vi olika åsikter rent politiskt, min bror och jag, och vi har haft många diskussioner genom åren om hur vi tycker att samhället ska styras. Något vi dock är rörande överens om är våra åsikter om rasister i allmänhet och Sverigedemokraterna och deras väljare i synnerhet. Och naturligtvis var det ett ämne vi avhandlade rätt flitigt under lördagen. Vi pratade mycket om hur ofattbart och skrämmande det är att SD växer så mycket som de gör och hur besvikna vi är på folk i vår bekantskapskrets som kommer ut som SD-sympatisörer/rasister. Vi diskuterade medias roll, hur invandring och integration mot allt förnuft förs fram som den absolut viktigaste politiska frågan och vilken inverkan det har på SD:s väljarstöd, och även flatheten från övriga partier som lägger sig platt och anpassar sig istället för att kämpa för att driva sina hjärtefrågor.

Min bror sa något som satte sig på hjärnan hos mig, som jag inte kan släppa. ”Jag är rädd”, sa han, ”jag är rädd att den utveckling som satts igång nu är något som inte kan stoppas. Jag är rädd att väljarstödet för SD bara kommer att fortsätta att växa och att de inom några år kan vara det styrande partiet”. Och när man ser hur SD i undersökning efter undersökning bara får större och större stöd, då är det inte så konstigt att man blir rädd, utvecklingen är verkligen skrämmande. Men ska det verkligen behöva vara så illa? Finns det verkligen inget som kan vända den här trenden och få in vårt land på rätt spår igen? Jag kan stundtals känna mig ganska uppgiven, men samtidigt så vägrar jag bara lägga mig platt, jag vägrar sluta kämpa! Det är nog nu, vi ska inte behöva vara rädda för framtiden och vi ska inte behöva förbereda oss för att leva i ett fascistiskt samhälle!

– Oskar