Arkisk nostalgi

Hade nästan glömt hur mycket jag gillar The Ark. Igår hade vi en liten gemytlig svenssonkväll i lägenheten, med mumsig äppelpaj, snacks, vin och säsongspremiären av Så Mycket Bättre. Ett program jag bara sett enstaka avsnitt av tidigare säsonger, men som jag tycker kan vara riktigt mysigt att se lite då och då. Kvällens huvudperson var Ola Salo och övriga artister radade förstås upp sina egna versioner av diverse The Ark-klassiker. Blev en liten nostalgitripp, har ju lyssnat en hel del på den här musiken för ett gäng år sedan och dessutom sett grabbarna live några gånger, och tycker fortfarande att det är riktigt bra musik. Så idag blir det The Ark som via Spotify strömmar genom högtalarna, skön söndagsmusik och fina minnen från vackra sommarkvällar något tiotal år sedan…

– Oskar

I ett mörknande Sverige…

Varför är det så galet tyst härifrån nu för tiden? Jadu, det kan man fråga sig. En stor anledning är att jag är trött. Inte trött i den bemärkelsen att jag behöver sova, men trött på ett samhällsklimat som bara blir mörkare och mörkare, som i allt större utsträckning präglas av egoism, fascism och rasism och en demokrati som naggas i kanterna och delvis monteras ner mitt framför våra ögon medan vi bara snällt ser på, tackar och tar emot. Och till och med inbillar oss att det är något bra som sker. För knappt en månad sedan var det val, då skulle vi äntligen säga ifrån och avsluta det misslyckade nyliberala experimentet. Och visserligen blev det regeringsskifte, men samtidigt blev det ett magplask av sällan skådat slag. Nästan tretton procent av oss som röstade fick kollektivt hjärnsläpp, valde att tro på en lögnaktig syndabockspolitik i kaliber med brunt tyskt trettiotal och rösta på ett rasistiskt fascistparti. Ett parti som således blev större än det någonsin varit tidigare och nu på allvar är det största hotet mot vår demokrati sedan andra världskriget (för övrigt samma uttryck som partiets führer använt om en hel religiös grupp i en uppmärksammad debattartikel). Att så många har röstat på detta djupt rasistiska idiotparti måste betyda att ett flertal i min omedelbara närhet gjort det, en skrämmande tanke.

Samtidigt monteras vår personliga integritet ner mer och mer, övervakningskameror kan man räkna med att de sitter uppe lite här och där, det vi skriver till varandra på våra datorer eller mobiltelefoner är inte på långa vägar så privat som vi skulle kunna tro och det kommer gång på gång nya förslag på ytterligare integritetskränkningar från våra myndigheter. Och vi, befolkningen, bara tackar och tar emot. ”Den som har rent mjöl i påsen behöver inget frukta” heter det. Eller hur… Kanske stämmer det med nuvarande regering vid makten, men om till exempel tidigare nämnda fascistparti får mer makt och inflytande så lär vi bittert få ångra att vi inte varit mer skeptiska utan bara accepterat dessa inskränkningar i vårt privatliv. Ännu ett exempel på det mörknande samhället är det ständiga skriket efter hårdare straff, detta trots att vi vet att hårdare straff inte har några som helst positiva effekter. Det är bevisat att hårdare och längre straff inte har någon avskräckande verkan, och det är till och med så att samhällen med ett mer repressivt rättssystem har betydligt högre brottslighet än samhällen där rättssystemet är inriktat på rehabilitering och brottsförebyggande. Men hämndlystnaden är så stark att vi struntar helt i det.

Så ja, jag är trött. Det finns så mycket att skriva om, det finns så mycket att gnälla på, men jag orkar inte gnälla! Samtidigt är det ju som bekant bra att skriva av sig ibland. Så det kommer jag nog att göra, bara inspirationen infinner sig. En dag…

– Oskar