Om ensamhet

Läste för några veckor sedan ut Zahiren av Paulo Coelho. I boken så fastnade jag för ett avsnitt där Coelho skriver om ensamhet på ett sätt som är så träffsäkert att man nästan blir mörkrädd. Återigen känner jag igen mig kusligt mycket i det Coelho skriver. Nästan så att jag börjar fundera på om vi känt varandra i ett tidigare liv, eller rentav varit samma person. I avsnittet beskrivs hur huvudpersonen, efter att en vän ställt in en planerad middagsträff, tillbringar en kväll flanerande ensam på gatorna i Genève.

”Jag insåg att det inte finns någonting värre än att känna att ingen bryr sig om ifall vi lever eller dör, att ingen vill höra vad just vi har att säga om livet, att världen kan forsätta att fungera lika perfekt utan vår störande närvaro”.

De känslor Coelho beskriver träffar mig ganska hårt eftersom det kommer så nära det jag själv upplevt så många gånger. Det händer ju att man är ensam för att man själv valt det. Då är det skönt, då känner man att man kan ta det lugnt och slappna av och bara vara obunden en stund. Men när ensamheten kommer för att det egentligen inte finns några alternativ, när den kommer för att det inte finns någon just då som man kan få sällskap av, då kan känslan vara, som Coelho skriver, kvävande och ångestfylld.

”Jag började tänka på hur många miljoner människor som i just den stunden var säkra på att de var värdelösa och eländiga – hur rika och charmiga den än var – bara för att de var ensamma den kvällen, hade varit det dagen innan och kanske skulle vara det nästa dag också”.

För det är ju faktiskt så det fungerar för många av oss. Vi som kan leva upp ordentligt och vara glada, trevliga och lyckliga, bara vi är omgivna av folk vi tycker om, folk vi kan slappna av tillsammans med, tala med, vänner. Men som kan må riktigt dåligt när dessa vänner inte finns i närheten, när vi inte har någon att dela dagen eller kvällen med, när det inte finns någon som kan lyssna på vad vi har att säga eller som vi kan lyssna på.

”Hellre dela med någon än att äta en hel smörgås ensam. Hellre bli avbruten av mannen som vill hinna hem till en viktig fotbollsmatch på tv eller av kvinnan som stannar framför ett skylfönster och avbryter mitt i en kommentar om katedralstornet – hellre det än att ha hela Genève för sig själv och ha all tid och ro i världen att se staden”.

Det skulle kunna vara mig det handlar om. Jag är visserligen ingen berömd författare, som huvudpersonen i Zahiren, jag har aldrig varit i Genève och har definitivt inte bott på lyxhotell där. Men den upplevelse av ensamhet som beskrivs på dessa sidor, den är så personligt och nära skriven att det lika gärna hade kunnat vara mina egna upplevelser vissa kvällar i Linköping det stod om.

”Hellre hungrig än ensam. För när man är ensam – och jag pratar inte om den självvalda ensamheten utan om den påtvingade – är det som om man inte längre var en del av mänskligheten”.

Ja, det är faktiskt klockrent skrivet av Paulo Coelho. Inte ofta man blir så berörd av en bok som jag blivit av Zahiren, och att hitta ett avsnitt som på ett så träffande och exakt sätt beskriver hur jag själv har kännt och ibland känner. Och som vi förmodligen känner lite då och då, de flesta av oss. I alla fall fler än man kan tro. Jag kan förstås rekommendera hela boken, den är riktigt bra. Men har du inte lust att läsa den, läs då i alla fall sidorna 311 – 315. Och var beredd på att bli berörd.

– Oskar – som använt citat från Zahiren av Paulo Coelho

Andas vatten

Satt och bläddrade i en bok och tänkte på att den faktiskt kändes en aning fuktig. Sådär så att man nästan blir blöt om fingrarna när man bläddrar, men ändå inte. Så jag surfade in på den eminenta danska vädersajten dmi.dk för att kolla hur Linköpingsvädret egentligen ligger till idag. Och vi har faktiskt en luftfuktighet på hela 98 %. Jag blir egentligen inte förvånad, luften känns nästan lite som den gjorde i Itacaré även om det är mer avgaser här. Allt känns på något sätt lite småfuktigt och man blir faktiskt en aning dåsig i huvudet också. Tur att vi, till skillnad från Itacaré, inte har den här luftfuktigheten speciellt många dagar i streck. Det var ju en liten aning jobbigt när kläderna möglade där borta…

– Oskar

Det svarta guldets makt

Vaknar ungefär 06:30. Alldeles för tidigt. Huvudvärk. Kan inte somna om. Efter att ha svalt en ipren är det förstås gott med lite kaffe för att få hjärnan att piggna till också. Om man har kommit ihåg att köpa kaffefilter dagen innan alltså… Så där står man, trött och mosig. Två timmar till Konsum öppnar. Och ingen som helst möjlighet att fixa kaffe. Verkligen perfekta förutsättningar för en kass morgon, minst sagt. Har ju beklagat mig över en liknande situation i ett tidigare inlägg, och alla som känner mig vet hur jag blir när jag inte får min koffeindos på morgonen. Jag blir sur och allmänt oentusiastisk till det mesta och den som försöker få kontakt med mig får i bästa fall enstaviga frånvarande svar. Helt enkelt inte speciellt trevlig att ha att göra med. Nu har jag dock fått i mig min första mugg av det svarta guldet, eftersom jag klokt nog var vid Konsum lagom till öppningsdags och inhandlade de värdefulla filtren. Så nu börjar krafterna återvända till kroppen och klartänktheten till hjärnan. Kanske har den här dagen vissa förutsättningar ändå…

– Oskar

Ingen hemlighet längre

Livet stora hemlighet verkar ständigt spridas, skicka ut sina trådar över hela världen och hjälpa fler och fler människor till ett bättre och lyckligare liv. Det handlar om att tänka positivt, att veta vad man vill ha, anstränga sig för att vilja ha det med så stor kraft som möjligt och vara övertygad om att man kommer att få det. Att visualisera, att föreställa att målet redan är uppnått. Enligt den filosofi som nu börjat bli så stor kommer man i så fall också att uppnå det man visualiserat, få det man så gärna vill ha. Det kallas andlighet och många rynkar på näsan och fnyser till åt det, eftersom de ser det som flum. Jag vill snarare kalla det för rent sunt förnuft. För oavsett vad man tror att det beror på så fungerar det faktiskt. Både i allmänhet och på ett mer detaljerat plan. Tänker man positivt får man ett betydligt lättare och trevligare liv. Och koncentrerar man sig på att verkligen få det man vill ha, då ökar chanserna markant att man till slut får det. Och oavsett varifrån man väljer att tro att detta kommer så är det onekligen en intressant filosofi som helt klart är värd att titta närmare på.

Lite mer intressant läsning finns i denna svd-artikel. Så nu är det bara att prova, och sedan uppleva hur mycket man kan åstadkomma med lite positivt tänkande.

– Oskar

Ärlighet varar längst?

Läser i DN (artikel) om en kvinna som upptäckt att hon felaktigt fått underhållsstöd, självmant anmält det till försäkringskassan och betalat tillbaka. Och nu blivit polisanmäld av försäkringskassan. Bara för att hon var ärlig. För att hon gjorde det som är rätt att göra när hon upptäckte att ett fel begåtts. Hur tänker de egentligen? Visst, regler är regler. Men detta är ju löjligt. Vad är det egentligen för signaler de vill sända ut? Om jag upptäcker att jag fått för mycket pengar från försäkringskassan, ska jag i så fall bara låtsas som ingenting och tacka och ta emot? Det är väl det man måste göra om man inte vill bli polisanmäld. Känns rätt tragiskt när ärlighet bestraffas av en statlig myndighet på det här sättet. Borde det inte vara rätt mycket bättre för alla parter om ärligheten uppmuntrades istället?

– Oskar 

Var snygg!

Har ni tänkt på hur mycket bättre humöret blir när man känner sig snygg? Att man kan påverka sig själv så lätt. Från och med nu ska jag försöka att alltid ha på mig kläder jag trivs i, klippa mig oftare och se till att hålla skäggstubben på en bra nivå. Och så ska jag träna mer också, så att jag kan fortsätta må bra fysiskt. Sedan ska nog allt fixa sig. För om jag ser mig i spegeln på morgonen och blir nöjd med det som tittar tillbaka på mig, då är chanserna klart större att resten av dagen blir bra.

– Oskar

En alldeles egen zahir

Insikt. Ibland kan den komma snabbt och oväntat, som ett slag i magen. Ibland växer den långsamt fram, liksom smyger sig på, som dimman som rullar nerför en bergssluttning en sval eftermiddag. Som den här gången. Jag har ju egentligen sett dimbanken på håll sedan jag började läsa boken, Zahiren av Paulo Coelho. Men inte riktigt velat låtsas om den. Det man inte ser, det finns inte. Fast det gör ju det. För dimman har ändå smugit sig närmare och närmare. Trots att jag blundat. För insikten är inte alltid välkommen. Men kommer gör den ändå, lika oundvikligt som dimbanken som rullar ner från bergen. Och plötsligt finns den där, vare sig man vill eller inte. Insikten om den alldeles egna zahiren. Som det inte går att göra något åt. Annat än försöka rida ut stormen tills den försvunnit av sig själv. Man har makt över det mesta i sitt liv, men vissa saker går helt enkelt inte att styra. Och vad kan man då göra, annat än att bara luta sig tillbaka och vänta, förankra alla tillhörigheter och helt enkelt se till att inte blåsa bort?

– Oskar