Wraps – enkelt att fixa

Snabb och enkel mat, det är alltid bra att ha. Särskilt om det faktiskt är skapligt nyttigt också. Idag är det wraps som gäller:

Vi börjar med fyllningen, som den här gången består av grillad kyckling som vi strimlat, en sallad ihopblandad av tomat, rödlök, sallad, gurka och fetaost, och så guacamole för att såsa till det lite. Detta lindar vi in i tortillas förstås. Och så ett trevligt rött vin att dricka, så är festmåltiden ett faktum. Snabbt går det också.

Efterrätt: Hallonpaj med vaniljsås. :)

– Oskar

Annonser

Vintern 2007 – det var kul så länge det varade

Och så började det regna. Vintern höll väl i sig i drygt en vecka, med kyla och snö och alla tillbehör. Men det tog slut lika snabbt som det började. Visserligen rätt skönt, jag har ju redan konstaterat att jag inte är någon vintermänniska. Men samtidigt lite oroande när man tänker på klimatförändringar och växthuseffekt och sådant. Fortsätter det så här så kanske jag inte ens behöver flytta utomlands för att undvika de kalla vintrarna. Vi får se vad som händer…

Förresten: Jag har myggor i lägenheten. Levande myggor. I januari. Slå det om du kan.

– Oskar

Stora svarta klot

Bowling borde man faktiskt syssla med lite oftare. För det är kul. Riktigt kul. Var iväg en sväng igår och provade hur bra vingarna bar efter ungefär ett års ickebowlande. Hann med tre serier. Den första gick rent ut sagt åt det där varma stället dit man tydligen kommer när man dör om man varit dum. Fast sedan gick det bättre, de gamla takterna finns där inne någonstans. Härligt. Måste i och för sig träna upp lite armstyrka också, för att kunna bowla med mer kraft. Men ändå, helt kass är jag ju inte i alla fall. Så det kanske kan vara på sin plats att ta sig iväg till närmsta bowlinghall lite då och då och svinga de svarta kloten. Någon som vill hänga med?

– Oskar 

Det rycker i resnerven

Det är en fantastiskt vacker vinterdag i Linköping. Solen skiner och snön ligger som ett gnistrande vitt täcke över stan. Det är faktiskt ganska trevligt, även om kylan gör att man kanske inte är sådär överdrivet entusiastisk när det gäller att vara utomhus. Men, trevligt eller inte, jag är faktiskt inte någon vintermänniska. Så lagom till att snön och kylan efter många om och men tagit vårt land i sitt grepp så börjar det mycket lägligt rycka i min resnerv. Entusiasmen för att dra ut och upptäcka världen börjar göra sig påmind igen. Att sätta sig på ett plan och dra iväg till en ny spännande plats (gärna en varm sådan) känns plötsligt väldigt lockande. Jag inser att jag måste göra i ordning någon form av plan för sådana här situationer, så att jag faktiskt kan tillfredsställa mitt resebehov när det börjar smyga sig på. Den här gången blir det visserligen en weekend nere i skåne (nästa vecka, över födelsedagen), men det finns ju så mycket annat att upptäcka och uppleva. Så nu är det dags att börja undanröja de hinder som finns, så att jag är redo nästa gång. För visst börjar det bli dags att pröva vingarna igen?

– Oskar 

Har du stalkat någon idag?

”Stalkare fick skyddstillsyn”, rubriken på en artikel i SVD som ondgör sig över de låga straffen för folk som förföljer sina medmänniskor. Den debatten tänker jag inte ge mig in i nu. Istället tänker jag själv ondgöra mig över ordet ”stalkare”. Det ser ju så otroligt löjligt ut! Missförstå mig inte nu. Jag har full förståelse för att man ibland försvenskar engelska ord, ibland blir det till och med riktigt bra. Men när det görs så tycker jag att det ska göras med lite känsla. Och så är knappast fallet här. Först och främst så undrar jag vad det är för fel på att använda det svenska ordet när det gäller förföljelse. Det är ju knappast så att vi här har fått in ett engelskt ord som fyller en lucka där det inte funnits något svenskt. Ordet ”stalkare” har bara halkat in på ett bananskal, helt omotiverat. Och dessutom, som sagt så tycker jag att det ser riktigt löjligt ut. Och faktum är att det låter ännu löjligare: Säg ”stalkare” med svenskt uttal. Säg sedan det engelska ordet ”stalker”. Det gick visst fel någonstans, håller ni inte med? Jaja, det var dagens i-landsproblem från mig. Vi höres!

– Oskar

Akademiskt värre…

Jag har kommit fram till att jag nog egentligen inte är någon sann akademiker. Det är ju faktiskt svårt att vara det när man hör till den skara som har utvecklat en allvarlig allergi mot akademiskt språkbruk. Att läsa texter som ska vara ”vetenskapliga” kan vara att rent helvete, eftersom de oftast är skrivna på ett språk som är nära nog omöjligt att förstå, även om språket utger sig för att vara svenska eller engelska. Det verkar som om författarna tävlar i att kunna skriva så långa meningar som möjligt, med helt ologisk kommatering för att göra saker och ting svårare för oss vanliga dödliga. Och inte nog med det, de hittar också på sina helt egna begrepp för att beskriva företeelser som redan har ett helt vanligt svenskt ord anslutet till sig. Och ju värre det är, desto mer vetenskapligt och ”bra” anses det vara. Nej, tacka vet jag en hederlig tidningsartikel, eller en bra fictionbok.

– Oskar