Lite snö, kanske?

SMHI har försiktigt gått ut med att det eventuellt kan komma snö ikväll. Så nu är det bara att sitta här förväntansfullt och vänta. Tänk om vi får vakna med marken täckt av vacker vit snö imorgon? Skulle inte det vara härligt?

– Oskar

Bättre sent än aldrig…

En del av er vet säkert att jag tillbringade två härliga månader i våras i Brasilien. Och eftersom jag har lite svårt att få tummen ur ibland så har det tagit ett bra tag innan något fotoalbum från den resan kommit upp på nätet. Men det är precis vad som hänt nu. Bilderna från Brasilien hittar du, tillsammans med mina övriga fotoalbum, om du klickar här. Där kan det gå att få en liten aning om mina upplevelser dessa båda fantastiska månader på andra sidan atlanten.

Uppdatering 28 oktober: Nu har jag lagt upp bilder från Grövelsjön också. Titta och njut. :)

– Oskar

”Morgonstund har guld i mund”? Någon annan dag, kanske…

Vaknar, som vanligt alldeles för tidigt. Somna om? Försöker, men icke. Denna morgon är det tydligen meningen att jag ska upp ur sängen. Blä. Vill inte! Orkar inte! Efter en stunds vändande och vridande och slängande och verklighetsförnekande tvingas jag dock ge upp de fåfänga omsomningsförsöken och reser mig långsamt ur den varma sköna sängen. Lufsar med tunga steg bort till garderoben och hämtar min morgonrock, den svarta med en blå drake på ryggen. Huvudet uppfyllt av en enda tanke: Kaffe!

Dagen har inte börjat på bästa sätt, men när lägenheten fylls med lukten av det svarta guldet vet jag att allt kommer att bli bra. Fyller upp vatten i bryggaren och tar fram kaffeburken ur skåpet. Men, vad lätt burken är. Så ska det ju inte var. Fylld av onda aningar lyfter jag på locket och får direkt mina värsta farhågor bekräftade: Kaffet är slut! Katastrof. Vad göra? Slänga på sig kläder och gå till konsum kanske? Gläntar på persiennen, det ösregnar ute. Svär tyst över att makterna givit mig denna fantastiska morgon. Skulle stannat i sängen…

Nåväl, humöret är ju inte precis på topp vid det här laget, men jag fixar ändå ihop en mugg te för att göra det bästa av situationen. Inte på långa vägar lika effektivt som kaffe, men det hjälper upp lite i alla fall. Det är de här morgnarna man inser hur mycket kaffet faktiskt betyder, hur viktigt det har blivit. Kaffet får mig att vakna på morgonen, det ser till att jag håller mig skapligt pigg på dagen och hjälper humöret att inte hamna i de värsta dalarna. Den som råkat träffa på mig en morgon när vaknat på fel sida och dessutom inte fått något kaffe vet precis vad jag pratar om, då är jag inte sådär jätterolig att ha att göra med. Det är verkligen ett beroende, även om jag inte tänker på det sättet alls när jag har tillgång till det.

Vad blir det då för upplösning på den här historien? Jodå, efter en stunds surande bestämmer jag mig för att äntligen ta tag i saker och ting. Så jag rakar av mig skägget, duschar och käkar en god frukost. Sedan trotsar jag regngudarna, tar paraplyet i ena handen och datorväskan i andra och traskar ner till NH. Där får jag äntligen mitt efterlängtade kaffe, i form av en helt perfekt cappuccino. Med nyfunnen pigghet i hjärnan och en aning bättre humör tänker jag mig att jag nog ska planera lite bättre i framtiden, så att det flytande svarta guldet, mitt enda beroende, inte behöver vara slut när jag öppnar köksskåpet i fortsättningen. Vi får se hur det går…

– Oskar

Ute på vandring

Ojdå! Plötsligt står man där, där man nästan trodde att man aldrig skulle hamna. 27 år gammal. Utbildningen precis på väg att avslutas. Jobbsöket precis på väg att påbörjas på allvar. Men var det inte meningen att man skulle ha kommit längre på väg, kommit underfund med saker och ting? Väl framme vid det vägskäl som verkade så avlägset har jag upptäckt att det gick att vandra i många fler olika riktningar än det såg ut att göra på längre håll, på mer eller mindre knaggliga stigar med mer eller mindre diffusa mål. Och då inser jag att de mål jag vill nå, de berg jag vill bestiga och de djungler jag vill korsa inte finns längs de stigar jag tidigare trodde skulle vara självklara att vandra. Istället är det de nyupptäckta, knaggliga och krokiga vägvalen som känns mer lockande. Trots att det inte ens går att se exakt hur jag ska kunna ta mig in på de stigarna, hur jag ska börja. Så nu står jag vid vägskälet. Går igenom packningen och undrar om jag har tagit med mig tillräckligt eller om den måste fyllas på. Tittar åt olika håll, överväger valmöjligheter. Det ska väl inte behöva vara så svårt? Jag vet ju egentligen vad jag vill, var jag vill hamna. Det är den knaggliga stigen som gäller. Måste bara fundera ut hur jag ska komma in på den. Vägen hit har ändå inte varit speciellt spikrak den heller. Så egentligen är det bara att gå vidare. Ut i livet.

– Oskar

Turbulent demokrati

Senaste veckan har varit turbulent för den nya borgerliga regeringen. Våra medier har gjort sitt bästa för att granska de nya statsråden i sömmarna och särskilt två ministrar har fått stå ut med att få de gamla lik de hade i garderoben framdragna i offentlighetens ljus. En av dem avgick som en följd av skriverierna för några dagar sedan och den andra valde att kasta in handduken idag.

Jag tycker att det är rätt intressant att titta på de skandaler som tvingat de båda ministrarna att avgå. Den ena har låtit bli att betala tv-avgiften i ett antal år och dessutom använt sig av svart arbetskraft, den andra har betalat svart lön till en barnflicka som hon anlitat. I fallet med barnflickan ska detta ha skett innan ministern blev politiskt aktiv över huvud taget. Hur som helst, det är ju ändå ganska små saker som grävts fram och fått stort utrymme i media. Och det är nog lätt för oss vanliga människor att skaka på huvudet och undra om inte journalisterna borde syssla med något vettigare än att skriva om att någon struntat i tv-avgiften.

Men är inte detta egentligen ett friskhetstecken för vår demokrati? Att medierna dels tillåts granska makthavarna i sömmarna på det här sättet och även att de faktiskt gör det. Vi har ett system där vi väljer de som ska styra oss i perioder på fyra år. Och då är det viktigt att de som hamnar på maktpositionerna är vad de utger sig för att vara, att de har rätt kompetens och att de är lämpade att styra vårt land. Vart fjärde år får folket säga sitt, men i perioden mellan valen så är det mediernas uppgift att hålla koll på makthavarna och se till att de sköter sig.

Därför kan jag bara applådera det som skett de senaste dagarna. Mediedrevet, den tredje makten som det brukar kallas, har visat sig klara sin uppgift på ett exceptionellt sätt. Det har blivit tydliggjort att det bästa alternativet för de som ska styra oss är att spela med öppna kort redan från början, eftersom allt ändå kommer att komma fram i ljuset förr eller senare, oavsett hur små saker det är. Det är ett privilegium som vi i Sverige kan vara stolta över, medvetenheten om att de som styr oss inte kan göra det obevakat, att det finns folk som granskar, gräver och avslöjar. Det är en av demokratins grundpelare och den senaste veckan har visat att den står stadigt på fast mark.

Och med det tackar jag för mig för den här gången. Hoppas att jag har lyckats väcka lite tankar i mina läsares huvuden och att jag har fått fram det jag ville säga. Nu ska jag läsa tidningen och se vad tredje makten har att komma med idag…

– Oskar

Oskars kök – vilken röra

Jag lyckades fixa ihop en riktigt trevlig köttfärsröra idag. Fick för mig att jag skulle experimentera lite och fick mig en god middag på kuppen. Detta var vad jag använde mig av, det räcker till två portioner:

  • 200 g nötfärs
  • Svartpeppar
  • Salt
  • En hackad liten gul lök
  • En vitlöksklyfta
  • En tesked sambal oelek
  • En klick chilisås
  • Ett halvt paket (= ca 100 g) cream cheese, typ Philadelphia
    (kan nog funka med creme fraiche också)

Började med att steka upp köttfärsen i olivolja, kryddade med svartpeppar och salt och hade sedan i den hackade löken. Sedan blanade jag i sambal och chilisås, pressade i vitlöken och lät röran steka ihop en stund. Efter det blandade jag i cream chese och sedan fick det stå på plattan en stund och såsa till sig.

Som tillbehör till denna röra valde jag ris. Basmatiris för att vara exakt, eftersom jag gillar både smak och konsistens på den sorten. Skulle tro att det skulle fungera med pasta eller potatis också, det är ju en fråga om smak och humör. Det visade sig i alla fall bli en mycket god middag och jag klappar mig själv på axeln efter ett lyckat köksäventyr.

– Oskar

Kajor, bilar och allmän påverkan

Sådärja, då var det äntligen dags för lite skrivande i denna trevliga blogg igen. Denna gång är det, på tre olika sätt, miljön som avhandlas. Läs och begrunda.

Vi kör igång med en något trivial sak: Kajorna i träden runt S:t Larskyrkan. Visst, det är trevligt med djurliv inne i stan. Men dessa små äckliga fåglar… De sitter i hundratal (tusental till och med?) i träden vid vad som kanske annars hade varit en av de finare platserna i Linköping. Vad är det då som är så irriterande med kajorna? Ljudet kan jag leva med, inga problem. Men som de flesta andra fåglar är ju kajor inte sådär jätteduktiga på att leta rätt på en toalett när det börjar trycka på. Så de uträttar helt enkelt sina behov där de sitter, i träden över gångbanan. Och när tusentals kajor uträttar sina behov på en så pass begränsad yta, ni kan nog tänka er att det blir en hel del fekalier i träden, på marken, på cyklarna i cykelställen och på olyckliga förbipasserande. Och lukten, det är nästan det värsta. Hela området runt S:t Larskyrkan formligen stinker av fågelskit (ursäkta språket). Det är riktigt obehagligt och jag väljer ofta att ta omvägar runt det området för att undvika lukten. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om det och funderar på om det inte borde påverka butikerna på Storgatan negativt när det gäller kundtillströmningen. Dessutom funderar jag på hur denna sanitära olägenhet påverkar oss rent hälsomässigt. Med fågelinfluensan fortfarande skapligt nära till hands i minnet undrar jag vilka sjukdomar som kan spridas av dessa högar med fågelavföring. Nu är det ju förstås inte säkert att det sprids några sjukdomar alls av kajbajset. Jag har inte riktigt rätt utbildning för att kunna avgöra det. Men hur som helst: Detta är något som vi faktiskt borde få förskonas från, sjukdomar eller ej. Det är äckligt, det är fult och det luktar illa. Dags att beväpna några arbetslösa och se till att få Linköpings population av kajor kraftigt reducerad? Jaja, nog om detta i-landsproblem.

Dags att applådera något istället, tror jag. Och då kommer förstås trängselskatten upp som ett självklart ämne. Detta är förmodligen det vettigaste som införts i Sverige sedan rökförbudet på krogen. Invånarna i Stockholms kommun ska ha all heder av att ha insett det förträffliga med trängselskatt och faktiskt ändrat sina åsikter sedan försöket började. Och invånarna i kranskommunerna ska för övrigt skämmas för att de tänker så renodlat egoistiskt och bara röstade med tanke på sin egen plånbok i folkomröstningen, som lyckligtvis endast var rådgivande. Nu pekar det i alla fall mot att trängselskatterna åter blir införda i Stockholm, i och med att fler och fler allianspolitiker tar sitt förnuft till fånga. Personligen skulle jag gärna se att detta utökades och att liknande system införs även i Göteborg och Malmö och kanske på sikt även i städer som Uppsala och Linköping. Bilismen i städerna är en av de största utsläppskällorna och trängselskatten är ett utmärkt sätt att minska detta allvarliga miljöproblem. Dessutom blir stadsmiljön trevligare om bilismen minskar och det blir förstås lättare att ta sig fram för de som verkligen behöver köra bil. Vi andra kan cykla eller åka kollektivt. Eller till och med gå, inte mycket som är så skönt som en promenad när det är vackert väder.

Miljön är ju annars något som inte precis varit högprioriterat i valrörelsen. Hur kommer det sig egentligen? När slutade våra politiker bry sig om det långsiktiga tänkandet och hela planetens framtid? Det man kan fråga sig är vems fel det egentligen är. Vilka frågor som prioriteras i en valrörelse bestäms ju (så vitt jag förstått det) av mer eller mindre skickliga valstrateger som ska avgöra vad väljarna kan tänkas tycka är viktigt för tillfället. Sedan ska man spela på rätt strängar för att få väljarna att rösta på ett visst sätt. Men innebär detta då att väljarna, alltså folket, inte bryr sig om miljön längre? Jag tror att vi (folket, då) i stor utsträckning bryr oss om det vi från olika håll blir tillsagda att bry oss om. Och här spelar våra medier en väldigt viktig roll. Det råder ingen tvekan om att miljöproblem knappast är något som förs fram stort i varken tidningar eller tv. Andra frågor, som förstås ofta också är viktiga, prioriteras och då har miljöfrågorna fått stå tillbaka.

Det handlar om en trend som jag tror kan bli farlig om den inte bryts inom en snar framtid. För varje dag som går så minskar medvetenheten om dessa problem. Och för varje dag som går så kommer vi närmare och närmare en ohållbar situation. Dock är det inte helt nattsvart, det finns ljusningar vid horisonten. Ett exempel är Al Gores film ”An Inconvenient Truth” som handlar om den globala uppvärmningen och går på svenska biografer i detta nu. Förhoppningsvis kan detta vara ett steg i arbetet med att vända trenden och öka medvetenheten bland vanligt folk. Och det är just medvetenheten bland vanligt folk som kan påverka politikerna, de som har makten, att återigen föra upp miljöfrågorna på agendan. Dock räcker det förstås inte med en enda film. Det måste till mycket mer. Välskrivna artiklar i de stora tidningarna, både i Sverige och internationellt, tror jag är ett viktigt steg i påverkansprocessen. Både i de mer seriösa tidningarna och i tabloidpress. Både djupgående debattartiklar och mer lättsmälta artiklar av populärvetenskaplig karaktär. Allt för att nå ut till så många som möjligt. Folk läser och tar till sig det som står i våra tidningar, det går inte att missta sig i den frågan. Men det får inte dröja för länge, kampanjen ska helst startas igår eller redan förra veckan. Det är bara fyra år till nästa val och då ska miljön vara en het fråga som inte kan ignoreras ens av de mest hårdnackade konservativa politikerna.

Och det får avsluta dagens bloggande för mig. Hoppas du har orkat läsa så här långt och att det har varit intressant. Kommentera gärna, det är alltid kul att ta del av andras tankar och åsikter. Men oavsett om du kommenterar eller inte så tänker jag till sist önska dig en fortsatt trevlig dag och hoppas att du kommer tillbaka och läser min blogg igen.

– Oskar