Norberg

Om jag hade varit fjorton nu så är det rätt sannolikt att jag varit ”emo”. Insåg det när jag hade en funderarstund för några dagar sedan. Visserligen hade jag nog skippat rakbladen. Men ändå. Är inte det en rätt skrämmande tanke? Tur att hårdrocken hann fånga upp mig i tid…

- Oskar 

Kan man inte säga det med ord får man säga det med musik istället… Passande soundtrack för både denna vecka och förra veckan:

• Anathema – Judgement
• Paradise Lost – In Requiem
• Dark Tranquillity – Fiction
• Tiamat – Prey
• Sentenced – The Funeral Album
• Tapping The Vein – The Damage

Typ. Så känns det. Mer vissa dagar, mindre andra. Lite hela tiden. Jobbar på det. Men förutsättningarna är väl inte de bästa och hjärnan verkar inte vara direkt samarbetsvillig heller. Dumt. Men men…

- Oskar

Hallå alla trevliga människor! Får börja med att beklaga att min skrivkramp uppenbarligen håller i sig. Så mitt uppdaterande av denna annars väldigt braiga blogg är inte så frekvent som det kanske borde vara. Tyvärr. Men det ger sig nog snart, det brukar det göra. Nu håller jag i alla fall på att pusta ut efter en förhållandevis lugn midsommar. Och ska snart ta tag i livet igen. Det börjar väl bli dags för det antar jag. Jaja, mer senare. Nu är det dags för te.

- Oskar 

Känns som om det är dags att sätta upp lite målsättningar igen, ambitioner att leva upp till. Nu ska jag dock göra det en aning mer kortsiktigt än förra gången. För det behövs ju faktiskt mål även när man ser på världen i ett kortare perspektiv. Det behövs något att jobba mot, något som ska uppnås. Så kan man känna sig lite stolt över sig själv när det är klart. Hur som helst, denna vecka ska jag:

• Träna – Minst tre gånger, gärna mer. Måste ju se till att bli stor och stark nu.

• Söka fler jobb – Se till att få ut så många ansökningar som möjligt.

• Spela gitarr – Lite varje dag. Och först måste jag stämma den så att inte grannarna blir ledsna. Musik är trevligt och att spela är faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att meditera.

• Skriva – Förutom jobbansökningarna, förstås. Jag vill försöka bli av med skrivkrampen och se till att få något skrivet varje dag. Gärna till bloggen, men inte nödvändigtvis.

Det är vad min vecka kommer att bestå av. Förutom lite annat smått och gott som jag måste komma underfund med, hjärnspöken som måste drivas ut eller göras till goda vänner. Men nu har jag lite konkret att jobba för i alla fall. Som sagt, kortsiktigt denna gång. Den förra checklistan, den jag skrev med ett längre perspektiv i huvudet, den gäller dock fortfarande. Bara så att ni vet. Och så att jag vet. Det är ju som sagt ganska enkelt att tappa kontakten med sina mål och drömmar…

- Oskar 

Ibland får jag för mig att jag bor i en fiskehamn. Eller på en ö ute i skärgården någonstans. Trots att jag befinner mig i ett helt vanligt bostadsområde i en helt vanlig stad mitt på Östgötaslätten. ”Vadan detta?” frågar ni er säkert nu. Jo, jag bor ju mitt i en fiskmåskoloni. De är verkligen överallt, de vita fåglarna. De bor på mitt tak och på taken på grannhusen.

Måsarna låter. De låter mycket. I princip oavbrutet. Så som måsar gör. Fast på natten är det tyst. Ja, två timmar på natten i alla fall. För så fort det börjar ljusna vid horisonten, då tycker måsarna att det är dags att vakna och dra igång med sitt skrikande igen. Det tar ett tag att vänja sig vid. Särskilt om man, som jag, är ganska lättväckt. Fast nu klarar jag mig faktiskt för det mesta genom natten utan att bli väckt av måsarna. Rätt imponerande, va?

Lite jobbigare blir det när de börjar få ungar. För då blir måsmammorna och måspapporna en aning aggressiva. De kan få för sig att göra utfall mot huvudet på en när man är ute och går och helt omedvetet råkar komma för nära något av deras bon eller någon unge som är ute och stapplar på marken. Vilket är ganska lätt gjort eftersom de som sagt finns överallt här. Känns lite som i den gamla filmklassikern Fåglarna, även om de här måsarna nöjer sig med att skrämmas.

Men ändå trivs jag faktiskt rätt bra med att ha måsarna här. För som sagt så skapar de en illusion av att man är ute vid havet någonstans. Och jag trivs vid havet. Skulle gärna bo i någon trevlig stad ute vid kusten, med den speciella luften och den speciella känslan som bara finns där. Men som det är nu kan jag i alla fall blunda, lyssna på måsarna, drömma mig bort och låtsas.

- Oskar

Har ni tänkt på hur lätt det är att låta sina drömmar och innersta tankar att komma bort? När man istället är tokkoncentrerad på det som man egentligen bara vill ska vara ett delmål, ett steg på vägen. Och så plötligt upptäcker man att de där stora framtidsplanerna man funderat så mycket på, de har skuffats undan och hamnat i någon sorts andrahandsvärld där de egentligen inte hör hemma över huvud taget. Det händer så otroligt lätt, utan att man tänker på det, tan att man inser det över huvud taget. Men! Plötsligt kommer ju faktiskt insikten, bara man tar sig tid att sätta sig ner och fundera en stund. Och då är det bara att lägga om koncentrationen, växla in den på rätt spår igen. Jag vet ju vad jag vill, hur jag hoppas att mitt liv ska se ut i framtiden. Det är bara det att det inte fått plats i hjärnan den senaste tiden. Kanske dags att låta de tankarna ta lite mer plats igen, så att jag kan jobba mer medvetet mot det målet. Ta tillbaka rätt grepp och fortsätta den långa vandringen längs den krokiga och knaggliga stigen.

- Oskar